Jag postade ett inlägg i somras om hur sorg och psykisk och neuropsykiatrisk problematik sammantaget gjort mitt liv ohållbart. Jag berättade bara för ett par personer att jag postat det och det blev inga fler inlägg. En orsak till det var att jag tvekade att kränka min döda pappas integritet genom att offentliggöra hans alkoholproblematik, men med tanke på att han var öppen om sina alkoholproblem och bland annat föreläste om alkoholism och sin kamp med den på grundskolor så är det uppenbart mer ett svepskäl och jag tror att huvudorsaken stavas högmod.
Jag har ju beteendevetenskaplig universitets och högskoleexamina samt gedigen erfarenhet av att arbeta med människor med fysiska, psykiska, intellektuella och neuropsykiatriska funktionsvariationer. Trots det har jag inte lyckats så särdeles bra med min egen psykiska och neuropsykiatriska situation vare sig yrkesmässigt eller privat och då inte minst min förmåga att hantera sorg.
Hur kommer sig då detta? En huvudorsak är som jag redan nämnt högmod. Jag har inte velat erkänna för mig själv på djupet att jag verkligen behöver jobba med detta så att även när jag sökt hjälp har jag inte riktigt tagit den till mig. Jag har snarare haft en underliggande tanke om att jag skall fixa det här på egen hand genom att vara stark och beslutsam och man kan väl säga att det gått sisådär😊.
När man tänker på högmod tänker man lätt på Ikaros som högmodigt flög för nära solen så att hans vingar föll av när vaxet som höll fast fjädrarna smälte av solens värme så att han föll ned i Egeiska havet och drunknade. Mitt högmod har precis som för Ikaros lett till mitt fall. Men det finns vissa skillnader, den första och uppenbara är givetvis att han var en tragisk hjälte från den grekiska mytologin som föll ned i Egeiska havet medan jag mer är en tragisk byfåne från Uppland som föll ned i Dalälven. Men den kanske viktigaste skillnaden (för mig i varje fall😊) är att jag inte har drunknat utan jag ligger väl mer och sprattlar hjälplöst i Avesta Forsens brus, men om jag släpper mitt högmod kan jag kanske ta mig i land och där styra skutan rätt.
Så för att kunna leva ett bra liv måste jag släppa på högmodet och den falska självbild jag närt under så lång tid och även gjort mitt bästa för att projicera utåt. Den bild som säger att jag är stark och kompetent och kan fixa det här själv. För även om jag har både kompetenser och styrkor så har det uppenbarligen inte hjälpt mig att ta hand om mig själv på ett bra sätt. Vad skall jag då göra? Om jag berättar om min problematik så behöver jag i varje fall inte lägga energi på att upprätthålla en bild utåt av att allt är peachy. Det skulle faktiskt vara skönt att släppa det oket och i stället fokusera på saker som får mig att må bra. Därför kommer jag nu fortsätta på bloggen som jag inte vågade fullfölja i somras. Det här är således något jag gör av helt egoistiska skäl och om någon kan finna någon glädje i att läsa detta så desto bättre. Om inte annat så bjuder jag på möjligheten för läsaren att känna sig lite bättre genom att inse att hen i varje fall inte är lika puckad som mig😊.
Lämna ett svar