Pappas och katten Cillas död.

Vi hade rast på massagekursen på Kroppsterapiskolan i Västerås när jag fick beskedet att pappa dött i en villabrand. Jag tror inte att jag kunde ta in och fatta vad som hänt och satt kvar när nästa lektionspass började, jag var i chock men mina trevliga kurskamrater och kursledare fick mig att åka hem till mamma och det var det enda rätta att göra just då.

Jag hade en tid före pappas död avslutat en drygt 11 år lång relation och även om det nog var det bästa för oss båda att vi gjort slut så hade jag inte kommit över relationen än och jag kände mig så oerhört ensam. Så att åka hem till mamma och ligga på hennes soffa så att hennes lilla söta hund Hedvig kunde puss attackera mig var bra, för att ha en mycket pigg och intensiv liten chiuaua-pappillon tunga som viftade runt i näsborrarna var en lättnad i denna tunga stund.

Branden började med vidbränd mat på spisen som ledde till en konstig brand med rejäl rök och värmeutveckling som sedan självslocknade av syrebrist. Allt fanns kvar i villan men var rök och värmeskadat. Kanske hade det varit bättre att allt brunnit ned för det var jobbigt att ta reda på kvarlevorna efter pappa och hans tillhörigheter, jag är dock väldigt tacksam att jag har tre systrar och min mamma och att vi kunde dela detta med varandra, för även om vi kan träta ibland så är det skönt att veta att de alltid finns där ”when shit really hits the fan”.

Pappa bodde ensam för han och mamma hade skilt sig när han började dricka igen efter många års nykterhet även om jag tror att de fortfarande var ett par i själ och hjärta. Han började dricka igen samma dag som han fått besked att hans hjärta var i ändå sämre skick än han vetat om, detta har jag förstått först efteråt för han berättade inte för någon utan tog till flaskan i stället. Hade inte olyckan varit tror jag han hade hittat tillbaka till AA och nykterheten till sist. En sak som gjort det jobbigt för mig att prata om detta utöver traumat i sig, framförallt med människor som inte kände pappa, är att det är en klassisk alkoholistdöd och jag vill inte att man skall kategorisera pappa som alkoholist, för han var så mycket mer än så; pappa, morfar, jägare, ekonomikonsult, fiskdammsägare, lantmästare och inte minst medlem av Sveriges Tomtegille.

Jag och en av mina systrar hälsade på pappa på bårhuset. Jag kommer inte ihåg exakt hur han såg ut men jag kommer ihåg att det lite grova obduktions såret såg otäckt ut och att han såg liten ut trots att han svullnat upp i hettan. Men jag kommer däremot i detalj ihåg hur pappas kära katt Cilla såg ut. Cilla låg innanför ytterdörren och det såg ut som att hon låg och sov, hon var en svart katt och hade pälsen kvar så det var svårt att se att hon var skadad av branden. När jag lyfte upp henne och bar ut henne så såg det ut som på brottsplatsen i en amerikansk polisfilm där någon blivit mördad och man spraymålat svart färg för att visa hur kroppen legat. Där Cilla låg var golvet helt orört och hade kvar sin vanliga varmbruna färg medan golvet runt henne var svärtat av hettan och sotet och man kunde detaljerat se konturerna av hennes lilla huvud, tassar, ben och kropp och hennes långa fina svans.

Jag har som sagt än idag svårt att känslomässigt riktigt greppa att pappa är död och än mindre ta till mig sättet han dog på. När jag tänker på olyckan så fastnar jag vanligen i en ”videofilm” som spelas upp på näthinnan om hur söta lilla Cilla kämpar för att ta sig ut från eld och hetta (även om hon sannolikt somnat in av giftiga rökgaser innan värmen hann ta hennes liv). Jag får fortfarande höjd puls och mår dåligt i kroppen av detta så jag undviker vanligen att gå dit och jag har ett gäng olika sätt att hålla de jobbiga känslorna borta. Jag behöver nog göra någonting åt detta med förträngda känslor för det gäller även andra riktigt jobbiga känslor jag har, inte bara de efter pappas död, och jag tror att denna blogg är ett led i att göra det. Jag hade planerat att min första blogg skulle handla om att få andra att prestera bättre inom till exempel golf genom att blogga om mitt stora intresse idrotts- och prestationspsykologi, men det här handlar mer egotrippat om att få mitt eget liv lite mer uthärdligt och kanske i förlängningen till och med lite lyckligt.